Idag pratade jag med en gammal vän som jag inte pratat med på typ 2år. Hon visste redan för två år sen att vi försökte bli gravida men utan framgång, och ändå så säger hen "Men försök att slappna av, det kommer... Du behöver bara släppa på tankarna, hur många gånger har man inte hört att folk adopterar och sen blir gravida?" 

Jag började försvara mig, men tack och lov så bröts samtalet så när jag ringde upp igen så kunde jag som tur var byta samtalsämne. 

Jag vet att folk inte kan förstå hur det känns för en som är ofrivilligt barnlös, lika lite som jag kan förstå hur det är att vara förälder. Men, man kan faktiskt välja sina ord, hur i helvete kan man tro att det skulle hjälpa och "sluta tänka på det" och OM det nu skulle vara så att det var så att det funkade, hur tror man då som anhörig att det skulle hjälpa om man gav någon det "rådet"

HUR ska man inte kunna tänka på något som man vill mest i hela världen? 

Det känns som ett slag i magen varje gång, och vet ni, det är okej att inte alltid veta vad man ska säga, och man behöver inte alltid säga något, det räcker faktiskt att bara säga "vad tråkigt för er, jag e ledsen för din skull eller bara Okej" men näe, folk tror att dem har någon slags rätt att packa på en deras goda råd, inte fan kommer jag med "goda råd" som dem inte har bett om. 

Jag förstår att man inte menar något illa, jag förstår också att jag befinner mig i en situation där jag är väldigt känslig men jag står ändå fast vid att man kan tänka innan man pratar.