Så jobbigt när man inte kan förutspå vad som väntar en, hur det kommer kännas, om det gör ont, hur man blir av alla hormoner och det viktigaste av allt... Kommer det gå? Kommer det vara såhär vårt efterlängtade barn kommer till oss? Det känns overkligt på något sätt samtidigt som jag försöker tänka positivt. Men jag brottas med mina tankar, för på något vis vill man skydda sig om det inte skulle gå så man försöker att inte bli för possitiv så att man skyddar sig ifall det inte skulle funka. Men man är ju ganska van vid detta laget att brottas med sina känslor... Ena dagen är man possitiv och man njuter i nuet, andra dagen känner man sig ledsen för man inte vet hur det kommer bli, men samtidigt försöker jag tänka att det blir bra hur det än blir... För det kommer det ju, även om det inte blir som man önskar så kommer livet ha sin gång och man kommer finna en annan väg för att vara tillfreds. Men saknaden efter ett barn kommer nog alltid bo kvar i hjärtat på ett eller annat sätt, men man kommer lära sig att hantera det eller förhålla sig till det. 

Det finns en väg för alla, men jag önskar att ett barn kommer ingå i vår väg.