Idag har vi varit hos Calle igen på wallmarks örtmedecin och akupunktur.

Idag satte Calle nålar i huvudet, I HUVUDET!!! 4st nålar som tack och lov inte nuddade hjärnan. Men herrejisses, jag började svettas som en gris och  det känns fortfarande lite ömt där nålarna var.

 

Ibland kan det kännas så himla ensamt, för det är inte så många som förstår vad man går igenom. Men idag berättade Calle att det var många som kännde som jag, att kvinnor tillomed går omvägar på stan för att slippa träffa folk från skolan som skulle undra om de hade barn och ja, alla tusen frågor som kommer och de tyckte det blev aldeles för jobbigt så de gick omvägar. Så är det inte för mig , men en del av det är nog för att jag är öppen med min process om någon frågar, käns bara jobbigare att hitta på lögner.

Däremot kan jag känna mig enormt okvinnlig, att inte jag kan få barn, inte ens det mest naturliga i världen som kvinnor gör överrallt, inte ens det kan jag. och ibland blir jag extra ledsen och undrar varför R ens vill vara med mig för att jag inte kan ge honom en familj. Och ibland känns det så himla jobbigt och ledsamt, även om han säger att det inte spelar någon roll.

 

Sen är det ju även det känslomässiga kvinnligt vs manligt.

Vi känner inte samma sak inför samma grej. Men Calle gav mig order om att när jag är ledsen så måste jag tillåta mig själv att vara ledsen, för det värsta man kan göra är att bara lägga locket på.

Men han tror på oss, han säger att vi är ett starkt par som gör allt i vår makt och det kommer ta oss till vårt mål, att en vacker dag bli stolta föräldrar.

 

Imorgon är mensen beräknad.