Det började med att vi fick komma in i ett litet rum, där fick jag byta om till sjukhuskläder 

Älsklingen fick då lämna sin del.

Jag fick lugnande och smärtstillande att svälja och en ingång i armen för mer läkemedel under själva äggplocket.

Vi fick sen tillsammans gå in i gynrummet som var en operationssal fast med en gynstol. Läkaren var hon som gjorde ultraljudet på mig sist jag var där och sjuksköterskorna var så gulliga och alla gjorde verkligen ett jättebra jobb. Men när jag låg där innan vi ens hade börjat kom tårarna... Det var längesen jag grät så, grät som ett barn. Grät för den absurda situationen, grät för jag var nervös, grät för det var längesen jag lättade på trycket, grät för jag är så ledsen att vi behöver gå igenom detta. Grät grät grät, älsklingen berättade efter att han hade fått knipa sig i benet för att inte börja gråta han också. 

Jag grät under ingreppet med, det gjorde ont trots lokalbedövning och div andra preparat, iaf på den högra sidan, den vänstra var bättre. Men sjuksköterskan sa till mig att om vi ska göra det igen så ska jag be om mer smärtstillande direkt när det gör ont. Men man vet ju inte hur ont det ska eller borde göra. Men det ska tydligen inte kännas så mycket, det märkte jag ju när dem tog den andra sidan. 

Hela förloppet fick man sen följa på en skärm och se när hon sög upp äggblåsorna och när alla 9äggblåsor var tömda så var det klart. Man fick en tjock binda på sig och blödde enormt, och skulle göra det. 

Sen fick man komma in på sitt rum igen och blev serverad frukost 

Nu håller vi tummarna för att allt går som det ska, imorgon ska vi ringa RMC för att se hur det har gått, hur många som blivit befruktade osv....