Häromdagen  berättade jag om min bekant som hade dött för ett glas vin.

Jag var lite väl snabb med att dömma henne.

Igår var hon i salongen hos mig och fixade håret, och jag kände att jag var tvungen att förklara mig för henne om varför jag bemötte hennes inlägg som jag gjorde, för jag förstår att man inte kan tänka sig in i någon annans situation alltid.

Och bakom hennes inlägg fanns en enorm sorg, ensamhet och desperation. Hon grät om vartannat när hon berättade för mig och jag grät också.

Jag skäms något fruktansvärt och har verkligen lärt mig en läxa.

Men jag är även glad att jag kunde säga förlåt till henne och jag är glad att hon tog emot det och fortsättningsvis ska jag inte vara så snabb på att dömma.