Idag har jag varit och lämnat bodprov.

Tjejen som tog provet tog det snabbt och lätt. Jag tackade för hjälpen.

Hon tittade mig i ögonen och sa "lycka till"

Jag såg att hon verkligen menade vad hon sa och jag fick svälja hårt.

När jag cyklade hem kom jag på, jag måste börja skriva ner denna resan. För jag vet att det finns många där ute som har det likadant. Ensam är aldrig stark.

 

Vår resa börjar här. Vill du vara med.?