Hade en fantastiskt bra födelsedag med frukost på sängen och skönsång av min fina man.

Har nu även haft ägglossning. Jag kan inte sluta förvåna mig över min förmåga att inte sluta hoppas. För det gör jag, även denna gången.
Jag önskar och hoppas så förbaskat mycket fast att jag tänker att jag borde sluta med det snart för att slippa bli besviken. Men det går inte.

Min kund frågade mig igår om vi hade barn. Jag svarade
-Näe, tyvärr inte än. Gud verkar inte vara redo att skänka en av sina änglar.
Då berättade hon sin historia, om provrörsbefrukting som bekostades av dem själva som tog på 5:de försöket. Och deras väg, som tog 7år till deras tvillingar äntligen kom.
När man väl börjar berätta märker man att det finns så många som har/har haft det precis som vi.
Det är skönt att inte känna sig ensam.