Klara Zimmergren
Jag pratade ju tidigare om en bok jag ville läsa... Längtan bor i mina steg. Jag har börjat läsa den nu. Jag tycker det är slående så mycket av våra känslor och tankar som vi har gemensamt, vi ofrivilligt barnlösa. (Även om just Klara inte är barnlös längre, hon adopterade en son)
"Han får alla kakorna själv, jag äter inte socker, dricker inte kaffe heller. Det kan minska chanserna, har vi läst på nätet. En macka får jag ta ändå, trots att den innehåller vitt mjöl som enligt någon artikel ska kunna öka något slags inflammatorisk process i kroppen som gör livmodern till en fientlig miljö. Så jag aktar mig för det. Undviker mycket. Snålar mot mig själv. Straffar mig själv. Oklart varför. Träskohas och varningsharkel."
Känner igen mig, men även om det är varningsharkel, så kan man påverka något, om så bara med en liten procent så gör man ju såklart allt för att öka chanserna, om så bara lite.
"Akupunktören ser ledsen ut när han hör hur mina arbetsdagar ser ut, han tycker att jag ska försöka undvika stress lite mer. Han kan faktiskt inte begripa varför jag ska jobba så hårt under sådan hög belastning av hormoner på kroppen."
Ja, precis såhär sa Calle på wallmarks akupunktur och örter till mig också, att jag ska Stressa ner, vilket jag märkbart har gjort. Jag planerar inte tusen saker längre och har ständiga projekt. Jag tänker alltid på mig själv i första hand eftersom mitt liv är det viktigaste för mig, det är inte värt att stressa för andra när konsekvenserna kan bli att vara barnlös för alltid, men det där med stress är ju så himla lurigt, man kan ligga på soffan och inte stressa och ändå känna sig stressad för man har hur många saker som helst som man "borde" göra. Men mina måsten är mindre nu, och jag är tacksam till mig själv för att jag kan släppa dem.
"”Jag bara känner på mig att det kommer att funka den här gången”, säger L. Det brukar inte vara han som säger så. Vi har bytt nu. Nu är han den som peppar. Jag är tvivlaren. Men om han säger det, att han tror på det, sådär rakt ut, då är det annorlunda. Då är det säkert nu. Det händer"
Exakt så är det för mig och min sambo också, nu är det jag som har slutat hoppas och han som peppar. Idag när jag kom hem från jobbet och frågade om han sovit gott svarade han "ja, jag drömde att vi hade ett barn, jag har aldrig gjort det innan på det sättet, det var så verkligt, jag höll honom i famnen och grät av lycka"
Och jag tänkte precis som Klara skrev...
Om han har drömt det så måste det vara ett tecken... Det är säkert nu. Det händer.
Kommentarer
Trackback
